Poetisk Rapport från Adventsminglet på NAV – Kerstin Bragby
Första Adventsmingel, pingel, vingel på NAV
Där vi vandrar omkring bland de nya rummen
Etager, våningar, trappor…
Människor, nya okända och kända på nytt
Aktiviteter, trivialiteter och märkligheter
Det stora mötesrummet vita bord dignar av mat
Från tyska bratwurtzar och varmt vin med schuts…
Till rawfood-bollarna som utmanar sillen och rödbetssalladens
”vara eller icke vara”
Samtalen sorlar och porlar och vi börjar flyta omkring
På våning sju
En cirkusartist
Bjuder in oss i en rullande (h)järnkonstruktion
”We spiral in the social circus
of exiting forms
of inter-action”
Jag trillar in på Holóns kontor… fullt av varm insikt
En ung man sitter och rullar sakta på ett klot
Holón – ett magasin, en salong om hjärnforskningens vindlingar
Holoner – Delaktigt ingående i Helheten
Jag tänker att vi är en Hel-Del sådana här
Som söker att med vårt blotta vara… transformera och laborera
Oss in i en ny form av mellanmänsklig praktik
Jag sjunker… lutandes mot korridorväggen
Långt, mjukt och äventyrligt
in i ett samtal om teckenspråkets möjlighet
att tala till oss alla
Tala till oss – bedövade och förstummade,
inför allt som vi inte kan greppa
Vi viskar ömsint vidare…
… om möjligheten i att handens beröring kan nå oss
kommunicera oss vakna och känsliga igen,
med hjälp av mellanrummets, tystnadens, rymdens
vibrerande genomslagskraft
Det är bra med mat
Alla sorters mat och dryck
Och mycket choklad…
så att djuren i oss blir mätta…
Lägger sig ned och myser
Och vi vänder magarna upp
För att bli klappade…
Det är bra med mustig musik på portugisiska
För någonting… är det väldigt bra
… och med hederlig skör julstjärne romantik
som Jörgen syrsa framför galant från scenen
Vi sjunger med i texten som sprakar på väggen
och det är någonting nästan överrumplande
”allsångs-omöjligt” som fungerar
Vi blir luddigare i kanterna
Och kan suddas in i varandra
De vita lamellgardinerna
Sönderskurna och skärpandes nere i entrén
Återanvänds i spontant pyssel
Vi är här på rivningskontrakt…
Och det gamla betonghusets skygglappar
faller som fjäll från en gammal dinosaurie
Den lossade tiden… blir ett material som binder oss samman
Som människor och vita stjärnor
Människan – blir väsentlig! … säger hon plötslig
Och citerar en bok som föll ur den nyuppsatta bokhyllan…
Nya ansikten – nya sikten – uruppförande av Siljas musik
Tecken och spår…
Vinglögg och Vinter-glugg, Teater X- tilltugg
Människan – blir väsentlig
När hon berättar…
Och visar sig på scenen, i teatern
– theatrons – åskådande, åskådliggörande möjlighet
att se och höra, och beröra oss själva i handling, i känsla, i kropp i ande
Människan blir väsentlig
När hon berättar…
Om träden som växer i Afrika
Medan temperaturerna och haven stiger…
Om den renoverade, förgiftade lägenheten som puffar vänligt
med ventilationen och vinkar med persiennerna
Människan blir väsentlig…
När frustrationerna och möjligheterna rör sig som färgglada sjalar
Levande känsloslingor i vintermörkret
Och man vet att man skruva upp volymen,
för att överrösta, det som bara inte går ihop
det som skräpar sönder hela tillvaron
Bara vi orkar notera ”the collatereal beauty”
”Den civila skadeskjutningens skönhet”…
Tillsammans…
Långsamt, långsamt och ännu långsammare
Det är då … det händer…
Det som är det väsentliga i att vara människa!