Bild från sommarseminarium 2006 Leonel Ceruto Kawsay
20 år av Convivial Playgrounds
6 november 2026 – Gamla Real, Ed
Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra,
är det av synnerlig vikt att man reser bort från det hela
för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet
och tyda de hemliga lagar som härskar över vårt liv.
— Hjalmar Gullberg, Enslingen på Salamis ö
Dessa ord har följt oss, Miriam och Åse, sedan början av vårt gemensamma arbete – och fångar också något av våra gemensamma lekar som barn.
I tjugo år har våra sommarseminarier varit just sådana ”resor bort” – möten inuti utanför, eller convivial playgrounds. Rum befolkade av människor, berättelser, frågor, platser, lek, allvar och oväntade möten. Rum där vi kunnat undersöka och upptäcka tillsammans och samtidigt vila en stund i att inte definiera – att inte veta.
Nu vill vi bjuda in er som på olika sätt varit en del av dessa tjugo år att mötas igen – och samtidigt välkomna nya medresenärer och lekkamrater.
Vi återvänder till Gamla Real i Ed, en plats för lek och lärande långt innan våra seminarier hade något namn.
Vad kan vi uppfatta när vi tittar bakåt? Vad har hänt sedan maj 2006? Vad framträder från den plats där vi befinner oss nu – och vad kan vi ana framåt? Vad händer om vi dessutom låter blicken röra sig över betydligt större tidsspann, kanske eoner?
Under dagen utforskar vi detta genom en Futures Lens, ledd av vår mångårige medskapare Marcus Bussey, följd av ett Warm Data Lab – Samtal På Tvärs.
______________________________________
INSIDE – OUTSIDE
20 Years of Convivial Playgrounds
6 November 2026 · Gamla Real, Ed, Sweden
Since everyone is always busy and has so much to do,
it is of particular importance to get away from it all,
to contemplate from a distance where we actually are
and interpret the hidden lawsthat govern our lives.
— Hjalmar Gullberg, The Hermit on the Island of Salamis
These words have accompanied us, Miriam and Åse, since the beginning of our work together – and they also capture something of the games and explorations we shared as children.
For twenty years, our summer seminars have been just such “journeys away” – meetings inside outside, or convivial playgrounds. Spaces inhabited by people, stories, questions, places, play, seriousness and unexpected encounters. Spaces where we can explore and discover together, while finding some rest in not defining – in not knowing.
Now we invite everyone who has been part of these twenty years in different ways to meet again – while warmly welcoming new fellow travellers and playmates.
We return to Gamla Real in Ed, a place of play and learning long before our seminars had a name.
What can we perceive when we look back? What has unfolded since May 2006? What becomes visible from where we stand today – and what might we sense when looking ahead? And what happens if we allow our gaze to move across much greater spans of time – perhaps even eons?
During the day, we will explore these questions through a Futures Lens, led by our long-time collaborator and co-creator Marcus Bussey, followed by a Warm Data Lab – A Conversation Across Differences.
Varför gör vi som vi gör, varför 20 år?
Konsten att vara och verka bland levande berättelser
– årets facett av ord för att försöka beskriva något vi har ägnat våra sommarseminarier åt.
I år är det tjugo år sedan det första sommarseminariet ägde rum. Samtidigt börjar berättelsen betydligt tidigare än så i ett universum som rymdes mellan skogsstigar, sjöar, lador, köksbord, människor, djur, berättelser och lekar utanför ett litet samhälle i Dalsland. Vi lärde känna varandra för mer än femtiosju år sedan och växte upp i en värld där gränserna mellan människa och natur, lärande och lek, fantasi och verklighet ännu inte dragits upp. Bland våra lekkamrater fanns människor som av många skulle beskrivas som särlingar, byoriginal eller udda existenser. grannar, berättare och medskapare av den värld vi levde i. Först långt senare skulle vi upptäcka att mycket av det som hade varit självklart i detta lilla men samtidigt stora universum saknade plats i de språk, modeller och institutioner som kom att omge våra vuxna liv.
Vi har varit verksamma i många olika sammanhang; inom utbildning, forskning, folkbildning, offentlig sektor, föreningsliv, omställningsarbete och internationella nätverk. Vi har arbetat lokalt, regionalt och globalt. Vi har deltagit i kommunala, statliga, akademiska, ideella, formella, informella och icke-formella processer.
Gång på gång har vi erfarit hur levande initiativ, relationer och utforskande processer reduceras när de möter institutionella logiker. Det som var en relation blir en funktion och det som var en berättelse blir en modell, helst möjlig att skala upp. För att parafrasera Nora Bateson så blir det som uppstår BLAND till något man talar OM. Under årens lopp har vi sett initiativ med stor förändringskraft reduceras till administrativa kategorier. Vi har återkommande sett människor försöka skapa liv i organisationer och institutioner för att sedan uppleva hur det de värnat om försvinner i översättningen mellan levd erfarenhet och organisatorisk representation.
Otaliga är berättelserna om hur människor tilldelas roller inom avgränsade handlingsutrymmen där de förväntas fungera som utbytbara delar i större system. Roller – det vill säga förväntade beteenden – får företräde framför relationer och det som vill uppstå. Procedurer blir viktigare än omdöme. Det definierade får företräde framför det som fortfarande håller på att bli till, vi lär oss följa kartorna istället för att uppmärksamma det ständigt skiftande landskapet.
Men, vad händer när relationer reduceras till funktioner; människor reduceras till roller; berättelser reduceras till information; kunskap reduceras till det som kan mätas; det levande reduceras till representation? Vi står inför att riskera att förlora själva den mänskliga förmåga som krävs för att möta en komplex och oförutsägbar värld. Många av vår tids mest angelägna frågor – ekologiska, sociala, kulturella och existentiella – kan inte förstås genom att de delas upp i isolerade delar. Klimatförändringar, social fragmentering, psykisk ohälsa, polarisering och tilltagande misstro mellan människor låter sig inte förstås genom att delas upp i isolerade problemområden. Ändå fortsätter vi ofta att organisera våra institutioner, professioner och beslutsprocesser som om verkligheten vore uppbyggd på det sättet.
Oavsett om det handlar om institutioner, förvaltningar, nämnder eller organisationer tycks samma logik återkomma: mer, snabbare, billigare – utan större hänsyn till konsekvenser utanför den egna sektorn.
Denna kritik har varit ett fundament för våra sommarseminarier. För femton år sedan skrev vi i en analys av vad vi gjorde:
”structure in life is always secondary to process – the urge to become, grow, expand, transform”.
År 2012 när vi särskilt funderade över den högre utbildningens rolls så skrev vi:
”The forces driving educational systems towards control and surveillance draw their energy from the anxiety that an uncertain future generates.”[1]
Det som 2012 betecknade Framtiden tycks nu innehålla mer, snarare än mindre, av just detta. Vi ser hur allt fler delar av våra liv formas av samma rörelse: en längtan efter kontroll i mötet med en alltmer osäker värld.
Samtidigt har vi gradvis sugits in i algoritmernas malström. Möjligheterna att söka information, kommunicera och producera innehåll har aldrig varit större. Men något annat riskerar att gå förlorat; tankens fria strövtåg, de långsamma samtalen och de oväntade mötena med en annan människa – eller en groda.
När den industriella logiken om förutsägbar och effektiv produktion även genomsyrar våra personliga liv, förstärkt genom skrollande och AI-kommunikation, urholkas vår förmåga att uppfatta och möta levande relationer och situationer. I värsta fall utvecklas inte ens denna förmåga fullt ut. Vi blir mindre kapabla att finnas för varandra i livets motgångar och bekymmer och söker i stället professionell hjälp – eller kanske en AI-bot.
En övertro på profession är dubbelriktat förödande. Vi underskattar vår allmänmänskliga förmåga till omdöme samtidigt som specialister, av nödvändighet, uttalar sig utifrån sina respektive expertområden. Det finns naturligtvis goda skäl till detta. Faktakunskaper är viktiga och samhällsmedborgare ska behandlas rättvist och likvärdigt.
Men genom vår reducerade och reducerande professionalisering riskerar vi att gå från kreativa och komplexa människor till specificerade och specialiserade roller där utrymmet för improvisation, omdöme och unika lösningar minimeras. Ibland kan vi behöva bryta mot rollens definition, riktlinjer, policys och handlingsprotokoll för att göra det som framstår som rimligt och rätt i en konkret situation. Det kräver mod och integritet. Alternativet är att hålla sig inom ramen av rädsla för att göra fel, vilket inte sällan leder till ett inre skav. För vissa innebär det att stänga av delar av sin mänsklighet. För andra att lämna sitt uppdrag, sin roll.
I åtskilliga sammanhang har vi stött på lokala/regionala ”utvecklingsstrateger” och andra som beskriver sig som ”utvecklingsprofessionella” ibland i projekt med förment medborgardelaktighet. Tyvärr lämnar såväl samarbetsformer, frågeformuleringar och projektkriterier enbart utrymme för att återskapa det redan bekanta – det som känns igen av och inom systemen. Systemen och de som verkar inom systemen kan varken uppfatta eller uthärda det levande och icke- definierbara. Verklig omställning ser dock inte ut som den omställning systemet förväntar.
Det tycks vara allt fler som har fått nog, efter åratal, kanske hela yrkesliv har kämpat för att försöka förändra och skapa liv i systemen inifrån, men som till slut ger upp. Erfarna levande människor som i bästa fall hittar varandra och skapar sammanhang där man kan ”komma hem” och hitta nya former för samverkan.
Än mer oroväckande borde det vara när frustrationen, förtvivlan och ibland t.o.m. föraktet som kan väckas i (icke-)mötet med institutioner är också en farlig utveckling. Det är en del av polariseringen som lätt kan kantra över i förakt för expertkunskap och samhällsinstitutioner, enkla populistiska lösningar.
I ett samhälle där vi blir alltmer avtrubbade i vår förmåga till komplext tänkande och gediget omdöme blir vi lättköpta offer. I våra berättelser har vi kunnat relatera i princip alla överhängande globala kriser ett resultat av just detta; effektiva lösningar på problem inom ett område som inte sällan får drabbande konsekvenser inom andra områden, på andra platser, i en annan tid…
Vårt hopp står fortfarande till
Konsten att vara och verka bland levande berättelser.
Därför bjuder vi upp till dans ännu en gång, varmt välkommen till vårt tjugoårsjubileum – ett tillfälle att mötas och fortsätta dela berättelser och begrundanden.
Why Do We Do What We Do – and Why Twenty Years?
The Art of Being and Acting Among Living Stories
– this year’s facet of words in our ongoing attempt to describe something we have been exploring through our summer seminars.
This year marks twenty years since the first summer seminar took place. Yet the story begins much earlier, in a universe contained within forest paths, lakes, barns, kitchen tables, people, animals, stories and games, on the outskirts of a small community in Dalsland, Sweden.
We first got to know one another more than fifty-seven years ago, growing up in a world where the boundaries between humans and nature, learning and play, imagination and reality had not yet been drawn. Among our childhood companions were people whom many would have described as eccentrics, local characters or oddballs. They were our neighbours, storytellers and co-creators of the world we inhabited.
Only much later would we discover that much of what had seemed entirely natural in this small yet expansive universe had no place in the languages, models and institutions that came to surround our adult lives. We have been involved in many different contexts: education, research, popular education, the public sector, civil society, transition initiatives and international networks. We have worked locally, regionally and globally. We have participated in municipal, governmental, academic, voluntary, formal, informal and non-formal processes.
Time and again, we have experienced how living initiatives, relationships and exploratory processes become diminished when they encounter institutional logics. What was once a relationship becomes a function, and what was once a story becomes a model – preferably one that can be scaled up. To paraphrase Nora Bateson, what emerges BETWEEN becomes something we talk ABOUT. Over the years, we have seen initiatives with tremendous transformative potential reduced to administrative categories. Again and again, we have witnessed people trying to bring life into organisations and institutions, only to experience how the very things they cared about disappear in translation between lived experience and organisational representation.
There are countless stories of people being assigned roles within narrowly defined spaces for action, where they are expected to function as interchangeable parts of larger systems. Roles – that is, expected behaviours – take precedence over relationships and what is seeking to emerge. Procedures become more important than judgement. What has already been defined takes precedence over what is still in the process of becoming. We learn to follow the maps rather than pay attention to the ever-changing landscape. But what happens when relationships are reduced to functions; people to roles; stories to information; knowledge to what can be measured; and living processes to representations? We risk losing the very human capacity needed to engage with a complex, unpredictable and interconnected world.
Many of the most pressing questions of our time – ecological, social, cultural and existential – cannot be understood by breaking them down into isolated parts. Climate change, social fragmentation, mental ill-health, polarisation and growing distrust between people cannot be understood as separate problem areas. Yet we continue to organise our institutions, professions and decision-making processes as though reality were constructed in precisely this way. Whether we are dealing with institutions, public administrations, governing bodies or organisations, the same logic seems to recur: more, faster, cheaper – with little consideration for consequences beyond one’s own sector.
This critique has been a cornerstone of our summer seminars. Fifteen years ago, in an analysis of what we were doing, we wrote:
”structure in life is always secondary to process – the urge to become, grow, expand, transform”.
In 2012, when we were reflecting particularly on the role of higher education, we wrote:
”The forces driving educational systems towards control and surveillance draw their energy from the anxiety that an uncertain future generates.” [1]
What we referred to in 2012 as the Future now seems to contain more, rather than less, of precisely this. We see more and more aspects of our lives being shaped by the same impulse: a longing for control in the face of an increasingly uncertain world. At the same time, we have gradually been drawn into the maelstrom of algorithms. Never before have we had greater opportunities to search for information, communicate and produce content. Yet something else is at risk of being lost: the freedom of thought to wander, unhurried conversations, and unexpected encounters with another human being – or a frog.
When the industrial logic of predictable and efficient production comes to permeate even our personal lives, reinforced by endless scrolling and communication with AI, our capacity to perceive and respond to living relationships and situations is eroded. At worst, this capacity may never fully develop in the first place. We become less able to be there for one another through life’s setbacks and difficulties, turning instead to professional help – or perhaps an AI chatbot.
An excessive faith in professional expertise is damaging in two directions. We underestimate our shared human capacity for judgement, while specialists, necessarily, speak from within their respective fields of expertise. There are, of course, good reasons for this. Factual knowledge matters, and citizens must be treated fairly and equally. Yet through our diminished and diminishing forms of professionalism, we risk moving from being creative, complex human beings into narrowly specified and specialized roles, where the scope for improvisation, judgement and unique responses is reduced to a minimum.
Sometimes we may need to step outside the definition of our role, the guidelines, policies and prescribed procedures, in order to do what seems reasonable and right in a particular situation. This requires courage and integrity. The alternative is to remain within the prescribed boundaries for fear of making mistakes, something that often creates a persistent sense of inner unease. For some, this means shutting down parts of their humanity. For others, it means leaving their position, their role, altogether.
In numerous contexts, we have encountered local and regional ’development strategists’ and others who describe themselves as ’development professionals’, sometimes working on projects that claim to involve citizen participation. Unfortunately, the forms of collaboration, the questions being asked and the project criteria often leave room only for recreating what is already familiar – what can be recognised by and within the systems.
The systems, and those operating within them, can neither perceive nor tolerate what is alive and cannot be defined. Genuine transformation we believe, does not look like the transformation the system expects.
It seems that more and more people have simply had enough. After years, perhaps entire working lives, spent struggling to change systems from within and bring them to life, they eventually give up. Experienced, fully alive human beings who, in the best of circumstances, find one another and create spaces where they can ’come home’ and discover new ways of working and being together. Even more troubling is the frustration, despair and sometimes even contempt that can arise through encounters – or failures to encounter one another – with institutions. This, too, is a dangerous development.
It forms part of a wider polarisation that can easily tip over into contempt for expert knowledge and public institutions, simplistic populist solutions.
In a society where our capacity for complex thinking and sound judgement becomes increasingly dulled, we become easy prey.
Through the stories we have shared, we have been able to trace virtually all the most pressing global crises back to this very pattern: efficient solutions to problems within one particular area that all too often have devastating consequences in other areas, in other places, at other times…
Our hope still lies in
The Art of Being and Acting Among Living Stories.
And so, once again, we invite you to join the dance. A warm welcome to our twentieth anniversary – an opportunity to come together and continue sharing stories and reflections.
Miriam Sannum & Åse Eliason Bjurström
[1] [1] Bussey, M. et al. (2012). ‘Weaving Pedagogies of Possibility’. In Wals, A. E. J. and Corcoran, P. B. (eds.), Learning for Sustainability in Times of Accelerating Change. Wageningen: Wageningen Academic Publishers, pp. 77–90. https://doi.org/10.3920/978-90-8686-757-8
